Sofia Westberg

Idag är det på dagen ett år sedan Sofia och jag pratade med varnadra för sista gången. Det var på Sahlgrenska precis innan hon rullade iväg för att opereras. Sofia ville bara komma iväg till operation och få bort "skiten" som hon uttryckte det, hon var väldigt dålig och till stor del väldigt borta. Medans Sofia opererades gick jag och åt lunch och var inte speciellt bekymrad utan tänkte att klart att detta kommer ordna upp sig. Och när jag träffade läkaren som opererade Sofia flera timmar senare kändes allt rätt hoppfullt. Och tron och hoppet om att allt skulle lösa sig till det bästa hängde i rätt länge. Första gången jag började misströsta på alvar var på julafton förra året efter ett läkarsamtal på Sahlgrenska. Alla läkare innan det samtalet hade varit ganska hoppfulla och lämnat utrymme för att Sofia hade möjlighet att återhämta sig rätt bra, även om dom inte lovade något. Men läkaren jag träffade på julafton var ganska säker på att Sofia skulle förbli väldigt dålig och tillskillnad från övriga läkare styrkta han sitt utlåtande rätt övertygande med bilder. Jag har haft bättra julaftnar än den förra året, humöret var inte på topp den dagen. Men man försökte ta fram vad andra läkare sagt och att det här med hjärnan är ett ganska svårt område och således väldigt svårt att diagnostisera och sia om framtiden. Men med facit i hand så kan man nog säga att läkaren jag träffade förra julen hade ganska rätt i sin bedömning.

Den vecka jag och Sofia hade tillsammans från det hon röntgades och det konstaterades att hon hade flera hjärntumörer till dess att hon opererades pratade vi mycket om framtiden. Och vi var båda rätt överens om att värsta scenariot var att Sofia skulle bli gravt handikappad och inte kunna ta han om sig själv, alla andra alternativ var bättre. Att det nu blev precis så illa om inte värre, och att jag vet vad Sofia sa om det innan operationen är ganska betungande. Att Sofia skulle kunna bli så här dålig som hon blivit fans inte som ett alternativ, innan detta trodde inte jag att en människa kunde bli så dålig men ändå kunna leva.

Sofia har lämnat ett stor tomrum efter sig och saknaden är enormt stor hos mig och barnen, Emma somnar ofta med ett kort på sin mamma jämte sig i sängen, och vi pratar ofta om henne hemma. Nu är Sofia i och för sig hemma hos oss ibland och vi försöker besöka henne så ofta vi kan. Men eftersom Sofia varken kan prata eller leka med barnen utan bara titta på dom så blir det en väldigt annorlunda relation. Men jag tycker vi klarar av vår vardag ganska bra ändå, vi försöker leva som vanligt och hitta på saker och gör kul saker på helgerna, livet måste få gå vidare för oss.

Innan året är slut kommer Sofia skrivas ut från sjukhuset och hon kommer bo till största delen hemma hos sin mamma. Men det finns även en anpassad säng hemma hos oss så möjligheten finns för Sofia att stanna över natt även här. Sofias mamma kommer inte "jobba" som personlig assisten åt Sofia utan hon kommer jobba som vanligt och "bara" vara mamma. Jag tycker väl personligen att hon är mer än bara en vanlig mamma. Hon sitter nästan varje kväll jämte Sofia på sjukhuset och vakar över henne och ser till att Sofia har det så bra hon bara kan. Hon hjälper mig med barnen så ofta hon kan och har varit ett oerhört stort stöd det gångna året.

Nu hoppas jag att det löser sig till det bästa med Sofias utskrivning från sjukhuset och allt som det drar med sig och att det kommande året blir något bättre än det gångna.